Så är han tillbaka! Vi satt förstås och tittade på den lyckade landningen igårkväll. Det har varit både spännande och skoj att följa hans rymdresa.
Dessutom är det uppfriskande med en idol som varken är sprungen ur idrott eller dokusåpor. Det verkar ju annars vara det enda man kan bli känd för just nu.
Här doppar Daniel mozartkulorna (se video längre ned). Dessutom har vi bakat jättefina nötkakor (Bonniers kokboks recept).
I fredags satte Anders en pepparkaksdeg, och nu har det kavlats och gräddats för fulla muggar hela kvällen. Fast vi saknar våra storbak med Jon och Tomas! Varför köper folk färdig pepparkaksdeg förresten? Det går ju så snabbt att göra själv! Så här fina blev i alla fall kakorna.
Kok- och hem-och-hushålls-böckerna har drönat under sängen ända sen vi flyttade in, men nu har de fått en bokhylla som vi köpte på Solareturen. Vi tyckte att vi tog i och köpte en som skulle räcka, men likt förbaskat fick inte allt plats. Dessutom: en ny lägga-från-sig-nycklarna-på-hylla direkt innanför dörren, så nu är till och med hallen på gång. Fattas kirschband och fållning av ett draperi.
Min magisteruppsats i omvårdnad ingår i en artikel som nu är antagen till tidskriften Psycho-Oncology! Det var verkligen himla skoj! Och vi fick pyttelite ändringar från granskarna (om man jämför med vad man kan få).
/Anders
Idag har vi varit på studiebesök på Löfbergs Lilas kaffeskrapa här i stan. Det var väldigt intressant och man fick dessutom en bakelse. Bolaget är ett helsvenskt familjeföretag (till skillnad från Gevalia, som ägs av Kraft som ägs av Philip Morris = ondska). Firman grundades 1906 och handlade från början med både bilar och kaffe. Namnet Löfbergs Lila dök upp först på 1950-talet, eftersom den mest populära kaffesorten levererades i lila förpackningar. Nu firar man alltså 100 år, och öppnar på Willy-Wonka-manér fabriken för allmänheten. Vi har väntat på biljetter sen i somras, det är väldigt populärt!
På karlstadsfabriken tillverkas 27 000 ton kaffe om året. Det krävs förbluffande lite personal för att få allt att fungera. I den 42 meter höga tiovåningskaffeskrapan arbetar man tvåskift - fem personer på varje skift. Där sker rostningen och paketeringen av kaffe för konsumentmarknaden. Förutom deras eget märke producerar man också kaffe för andra leverantörer, bl.a. KF:s märken Signum och X-tra.
Vi brukar köpa deras rättvisemärkta kaffe - dels är det gott, och sen slipper man den bittra bismak som slavlöner och dåliga arbetsförhållanden ger. Att det dessutom är KRAV-märkt är en ytterligare fördel. Vi fick lära oss att marknaden bara ökar för rättvisemärkt och att de marginellt högre priset inte bara beror på att det är dyrare att producera. Tillgången är nämligen så pass begränsad att det också driver upp priserna. Faktum är att det rättvisemärkta kaffet än så länge är en förlustaffär för Löfbergs Lila. Företaget samarbetar vidare med andra kafferosterier för att stötta småskalig produktion och hållbar utveckling.
Som du märker blev vi indoktrinerade. Vi fick dessutom var sitt halvkilo Jubileumskaffe, så det är därför vi bara skriver snälla saker.
Ett morgonnöje just nu är att kolla på domkyrkans torn. Det skiftar alltid i olika färger och himlarna bakom är ofta makalösa. Man skulle kunna tro att det var artificiellt belysning. Men naturen gör det bättre.
Det är ju över huvud taget väldigt populärt att belysa byggnader nu för tiden, gärna snett nedifrån. Det är vackert och stämningsfullt, men jag hittade ett intressant argument mot det för ett tag sedan. Mogens Voltelen, en dansk arkitekt, skriver i boken Offentlig design (København, 1970):
I historisk arkitektur finder man altid en meget gennemarbejdet tradition for bygningens relief, sokler, gesimser og false, som helt naturligt er beregnet for dagslysets retning, fra oven nedad, så fremspring har skyggen liggende under sig, hvorved bygningens tyngde og opbygning accentueres. Ved den sædvanlige natbelysning sender man uden blusel lyset ind mot bygningen fra neden, så skyggemønstret vender om. Bygningen mister herved enhver tyngde og værdighed og bliver en karikatur af sig selv.
Han menar att man till sist inte känner igen husen och får svårt att förstå hur de egentligen ser ut. I stället, fortsätter Voltelen, ska man hitta ljuskällor som stämmer överens med byggnadens karaktär och historiska sammanhang.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker. Jag gillar flood-light, som det ju kallas, för att det är så storslaget, men jag ser också problemet med att man inte visar respekt för arkitektens ursprungliga tanke.
Han har i alla fall fått mig att lägga märke till hur hus förändras av ljussättningen, och det är spännande. Passa på att kolla på din nästa kvällspromenad!
