Första dagen på egna ben

Idag gick jag första dagen själv med min inskolningshandledare Elisabeth i bakgrunden. Det var hysteriskt mycket barn, fulla avdelningen (så det gick inte att dra ned vårdplatsantalet som planerat) men jag tror ändå att jag hade ett hyfsat flyt. (Det återstår väl att se, kanske har avvikelserna haglat över mig när jag kommer tillbaka.)

Det har varit intressant att skolas in på nytt med några års erfarenhet av att arbeta med barn. Jag har en teori om att det är mer som är gemensamt för olika specialiteter än vad det är som skiljer dem åt. Jag har lagt ned mest krut på att lära mig sjukhuset - vilka remisser som används, hur man planerar sövningar, vem som gör vad och sånt. Själva jobbet som sånt kan jag ju redan.

Lite fler intryck:

• Otroligt driftiga läkare, självgående och lätta att samarbeta med (hittills...).
• Effektiva och självständiga barnsköterskor som tar massor av initiativ och verkligen har koll på barnen.
• När man gör benmärg rutinmässigt gör man bara punktion, inte biopsi.
• Värmlands landsting är jättesnålt med resor. Jag som är van att boka taxi överallt blir helt förfärad när jag skulle tvinga en tioåring med lunginflammation att gå hela vägen till järnvägsstationen!
• De lägger bomull i blöjorna om de vill ta stickor (inte kompresser som vi gör i Umeå)
• Deras svar på Vera Hartman heter Elisabeth Svantesson.
• De har en otroligt krånglig journalhantering inför sövning. Journalen måste ned på operation, och narkosbedömningen görs tydligen utifrån journalhandlingarna. Jag tillbragde säkert en timme med att kuta med journaler hit och dit mellan mottagning, dagvård och avdelning. Bara det är ju ett argument för datajournaler!

På torsdag eftermiddag ska jag gå helt själv. Men jag har Monika Birath att luta mig mot ett skrivbord bort, det känns tryggt. /Anders